Efter Timrå-Rögle (3-2): Segern var långt ifrån övertygande. Men den kom. Tillslut, efter lagets ständiga slit att uppnå stordåd tillsammans, i den mycket starka lagmaskin som redan finns sedan tidigare.
Skillnaden vid förlust och vinst ikväll var enorm för tabellen. Vinst skulle ge sex poäng ner till Rögle. Vid förlust hade lagen haft lika poäng. Jag såg aldrig fram emot matchen, det var en sån där måste-match som man mest vill hoppa över på nåt sätt, med hopp om att det gick bra. Likt förbannat sitter man där, och följer sitt lag.
Det blev vinst. Triump. Seger. Den första segern på hemmaplan i år. Tre mål hemma, ett säsongsrekord bara det. En mental fantastisk push framåt.
Det mentala och psykiska, dvs det som sker uppe i hjärnan, är många gånger betydligt kraftigare än det faktiska lag man har på banan. Timrå har levt med ett hemmaplansspöke sedan i början av 2011, om man bortser från Kvalserien i fjol. Mot Rögle igår bröts ett mönster, en förbannelse. Spöket fladdrade igen men laget lyckades äntligen få det bortblåst långt bort i horisonten och fjärran.
Energin som utkom av gårdagens efterlängtade trepoängare bör ha planterats in i spelarna och givit ett säkrare och mer lustfullt självförtroende inför nästa vecka då tre hemmamatcher väntar. På lördag väntar duktiga Skellefteå borta, en match som jag tror passar Timrå alldeles utmärkt i det positiva och mentala läge man är i just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar