Efter Timrå-Modo (3-0): Det här var den största matchen hittills, rent känslomässigt. Jag kunde inte se den, utan följde den intensivt via målservice och annat. Det är alltid en rysare, en thriller att följa Timrå IK. Laget gör få mål och spänningen är alltid olidlig intill slutet.
Förra säsongen förlorade Timrå samtliga matcher mot Modo. Efter ett tag hade iallafall jag givit upp kampen, ja själva känslan mot rivalen, eftersom man symboliskt redan låg på marken och tänkte på helt andra saker.
I år är Timrå IK något helt annat. Vad gäller derbyn så har man i år tagit två poäng borta och nu full pott på hemmaplan mot samma rival, mot samma Modo. Timrå bröt dessutom trenden att andra lag bryter sin egen negativa trend mot just Timrå. Det hände mot Växjö. Det hände mot Brynäs. Modo kom till Timrå efter att inte ha åstadkommit ett endaste mål i två matcher. Ångest-tanken fanns att Modo plötsligt skulle börja göra mål. Men med Timrås 3-0 seger kunde inte Modo bryta sin trend.
Läste att det var fullsatt i Eon-arena. Timrå och alla supportrar fick en otroligt fantastisk eftermiddag, en kollektiv Timrå-fest som de hårt arbetande Timrå-spelarna är så väl värda. Att få slå, och dessutom fullständigt dominera och spela ut rivalen Modo är sannerligen en enorm energi till det här Timrå-laget. Och tre mål räcker gott, med det försvarspel Timrå besitter.
Nu är det uppehåll en vecka och Timrå kan suga på en fantastiskt skön karamell länge och väl, och komma tillbaka sedan fullt laddade.
Med bara tre poäng upp till slutspel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar